Föräldraskap = egotripp?

Skrev detta inlägg på Jennies blogg men bestämde mig för att också publicera det på min egen.

Angående Linda Skugges åsikter om att man
ABSOLUTUNDERINGASOMHELSTOMSTÄNDIGHETER kan lämna ett barn på ett år och tre månader (eller ursäkta en 15 månaders BEBIS) hos morföräldrarna för att åka på bröllopsresa till Thailand, så tycker jag att de suger fett. Mina föräldrar lämnade mig till faster och farbror i Gräsmyr i två veckor när jag var ett år och några månader för att åka till Portugal. Jag har inte tagit någon skada av det, tvärtom är det nog mamma som tagit mest skada för att hon blev helt knäckt när de kom hem och jag inte saknat dem det minsta. Snällasnällasnälla Jennie bli för guds skull inte en sådan där curlingmamma som bär barnen med rosa bomullsvantar genom livet. Barn mår bra av att komma bort från föräldrarna, de blir trygga och starka i sig själva då och inte sådana där grinsippor som man hade i klassen som började darra med underläppen så fort man ens frågade om de ville sova över. Barnen i Kambodja är de gladaste och minst gråtande barn jag har sett i hela världen, och de tas omhand av syskon, morföräldrar och av varandra. Västvärlden har blivit helt sjuk med hela den här barngrejen, det daltas på tok för mycket. Jag tror att det handlar precis lika mycket om föräldrars egna jättestora egon, de VILL helt enkelt känna sig superbehövda JÄMT. Linda Skugges superstora mammaego.Tycker jag. Som inte har ens ett enda barn.