Viktigt

På jobbet i Gävle får man aldrig beröm för något man gör. Ingen dunkar någonsin någon på axeln och säger "bra jobbat i dag, du är duktig". Det sitter något i väggarna på den redaktionen som gör att det kryper i kroppen på mig, en slags schauvinistisk prestigefylldhet där ingenting någonsin är gott nog. Det finns stoppklossar som inte låter medarbetare växa och utvecklas för att man själv är så förbannat jävla rädd att inte längre vara bäst. Taket är så lågt att man går omkring med ständig huvudvärk för att man dunkar in i det gång på gång.

Första dagen i Stockholm efter ett tre veckors uppehåll i dag. Jag möts av igenkännande leenden trots att jag bara varit där i ett par månader som sommarvikarie, jag får intresserade frågor om vad jag gjort och hur min semester varit. Jag kan vara mig själv på alla plan och min chef ringer upp mig efter sändning och säger "det är kul att ha dig tillbaka".

Fuck tjänstledighet. Jag säger upp mig. Jag ska ändå aldrig tillbaka dit.