Så går ett liv och kommer aldrig åter

Det slarvas för mycket med livet. Det klagas och gnälls och ägnas allt för mycket energi åt meningslösa ting. Man pensionssparar i fonder för att kunna leva gott om 35 år när man går i pension. Man unnar sig inte den där 3000-kronorsjackan medan man fortfarande är ung och vacker och kan bära upp den ordentligt. Man tänker att nästa år kanske jag gör den där resan jag alltid drömt om eller så tar jag tjänstledigt från jobbet för att ägna mig helt åt något som gör att jag känner att jag lever fullt ut här och nu. Man talar för sällan om för sina närmaste hur mycket man älskar dem och uppskattar dem.

För tänk om:

Du aldrig får uppleva din pension.

Du aldrig blir gammal.

Du nästa år den här tiden inte kan resa.

De du älskar mest försvinner innan du hunnit berätta hur mycket de betyder för dig.


På min dödsbädd kommer jag inte att tacka mig själv för alla de timmar jag jobbade över eller ägna en tanke åt min framgångsrika karriär. Jag kommer inte heller att vara glad åt att jag sparade mina pengar på banken i stället för att leva i nuet. Men jag kommer att räkna mina kärlekar, min familj, mina barn och barnbarn, de som jag hållit nära och de som funnits vid min sida genom allt.

För det är det enda som betyder något.