?

Hur kan det komma sig att vissa människor kan bete sig hur som helst och ändå landa på fötterna? Gång på gång missköter de sig, men de lyckas alltid med ett välsmort munläder och en stor dos bristande självinsikt klara sig ur de situationer de själva skapat. Situationer där andra människor (medarbetare) blivit sårade och ledsna. Kanske har de till och med slutat på arbetsplatsen på grund av det.

Man tycker ju att det där med att sparka neråt och slicka uppåt kanske borde funka ett tag, men att det till slut upptäcks av någon i rätt position. Jag undrar hur det ens är möjligt att snacka sig till ett jobb, att få en post som vissa kompetenta, drivna, engagerade och duktiga journalister aldrig ens vågar drömma om när det enda driv man själv har är att få bestämma och klättra uppåt på stegen? Kan någon svara mig på det? För jag tycker att det är jävligt underligt.

It's fucked up. Riktigt jävla superfuckedup och i dag är jag besviken på världen och på journalistbranschen. Och så blir jag så jävla förbannad på mig själv för att jag är naiv på gränsen till imbecill, och för att jag faktiskt tror att the good guys always win. Men så är det inte på riktigt, i den riktiga världen är sannningen den att ont blod förgås inte så lätt.

Helgen var bra men för kort.

Jobbet har varit ok. Bara det. Ok men inte bättre. Kommentarerna har låtit i stil med: "Jo, men det såg väl bra ut." "Intervjun blev ju riktigt bra." "Du såg riktigt bra ut i dag." Och då inte med stark betoning på riktigt.

Bullocks. Var det dåligt så säg det. Var jag ful och hade en opassande frisyr så säg det. Och var jag duktig och fin så bred på lite grann. Det kan man bjuda på. Orden "väl" och "riktigt" och "ju" passar inte ihop med beröm, de tar udden av allt.

Nu ska jag sova middag. Förhoppningsvis vaknar jag upp till en rättvisare och ljusare värld där jag helt plötsligt blivit världsbäst på det jag gör och inte bara "riktigt duktig" eller just det med betoning på riktigt.