Irri 2

Det kan ju verka som att irritation genomsyrar mitt liv men riktigt så är det ju inte. Bara ibland;-) Igår blev jag till exempel sjukt irriterad på min mamma. Dels för att hon så fort hon är i solen smörjer in hela näsan med solskyddsfaktor så att den är alldeles VIT. Hon fattar liksom inte att det inte behöver ligga som ett lager utanpå för att verka, fast jag talat om det för henne en miljon gånger. Sedan blir jag irriterad för att hon är så petig med maten och för att hon liksom gått tillbaka i utvecklingen. Hon gillar att laga mat, och är jättebra på det, men håller liksom fast i sina egna gamla traditioner. Hon lagar en ganska god Quiche Lorraine (och hur jäkla eighties är inte det?) men måste hon laga den JÄMT??? Varenda bjudning, varenda tillställning varenda jul måste hon laga denna paj. Senast var det på min kusins konfirmation som hon lagade den, och i lördags hade hon haft sina syrror på middag och då hade hon lagat den till förrätt IGEN!!! "Det är så himla lätt att göra i ordning innan" Seriously. Hacka ihop solmogna tomater, basilika och lite rödlök, häll på god olivolja och en skvätt balsamvinäger och krydda med peppar, salt och lite socker. Skär tjocka skivor av ett gott bondbröd och grilla i panna på ena sidan, gnugga med vitlök och lägg på tomaterna. KLART!!!(och ganska nineties;-) Eller varför inte servera ett fat med kallskuret (italienska korvar, skinka, ost etc) och lite bröd som aptitretare?

Och sedan så ska hon ha allt kött genomstekt på gränsen till skosula, alltifrån den möraste älgfilé till fläskfilé och lax.

Ja just det, fruktsalladen. Mammas fruktsallad är Quiche Lorrainens motsvarighet i efterrättsform. Alltidalltidalltid är det fruktsallad, till jul påsk och stora middagar. Och hon gör den så att den ligger och simmar i sockerlag med ingefära (för ingefära är ju så gott och fräscht) och så en klick hemgjord vaniljglass till.

Jag vet att jag låter helt sjuk och att detta definitivt går under kategorin dagens i-landsproblem(pling) och att många döttrar därute skulle vara överlyckliga att överhuvudtaget ha en mamma och att jag när min mamma inte finns mer säkert kommer att gråta av längtan efter Quiche Lorraine och fruktsalladsoppa. Förlåt mamma, jag ångrar mig redan, du är bäst (men ganska bakåtsträvande). Ondgjorde mig precis inför en arbetskamrat och hörde hur dumt det lät, hennes kommentar var att hon förstod varifrån jag fått min envishet. I rest my case;-)

(måste bara tillägga: Och all sallad massakerar hon genom att finfinfinfinstrimla den till tunna trådar så att den helt tappar all stuns och krispighet. Så igår när jag hade gjort sallad hemma (rivit bladen och lagt i iskallt vatten för att få upp krispigheten) så satte hon naturligtvis en salladsbit i halsen, precis efter att jag fått följande fråga: "Har du rivit salladen i stället för att hacka den?".)